Tryckfrihetsförordningen (1949:105), ofta förkortad TF, är en av Sveriges fyra grundlagar. Den ger var och en rätt att ge ut tryckta skrifter utan att någon myndighet granskar dem i förväg, och den innehåller offentlighetsprincipen: rätten att ta del av allmänna handlingar. Tillsammans med yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller radio, tv, film och vissa webbplatser, bildar den de så kallade mediegrundlagarna. Rötterna går tillbaka till tryckfrihetsförordningen 1766, världens första lag som skyddade tryckfriheten i grundlag.
Vad tryckfriheten innebär enligt 1 kap.
Grundlagens första paragraf, 1 kap. 1 §, anger syftet: tryckfriheten ska säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Var och en får i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor, offentliggöra allmänna handlingar och lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Tre principer i 1 kap. bär hela systemet:
| Princip | Vad den betyder |
|---|---|
| Förbud mot förhandscensur | Ingen myndighet eller annat allmänt organ får hindra att en skrift ges ut i förväg. |
| Ingripande i efterhand | Åtal för en skrifts innehåll får väckas först när den har getts ut, och då vid en domstol. |
| Tydlig lag | Ingen får straffas för en skrifts innehåll om det inte strider mot tydlig lag som gällde när skriften gavs ut. |
Grundlagen gäller i första hand trycksaker, men också skrifter som mångfaldigats på annat sätt, om de har utgivningsbevis eller är märkta med vem som mångfaldigat dem. Även bilder räknas som skrifter.
Tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen
Kapitel 2 handlar om allmänna handlingars offentlighet och är den del av tryckfrihetsförordningen som berör myndigheters vardag mest. Rätten att ta del av allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 § bara begränsas av hänsyn till sju uppräknade intressen, till exempel rikets säkerhet, brottsbekämpning och skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Varje begränsning ska anges noga i en särskild lag, i praktiken offentlighets- och sekretesslagen.
Den som begär ut en handling ska enligt 2 kap. 15 § få läsa den på stället genast eller så snart det är möjligt och utan avgift. En begäran om kopia ska behandlas skyndsamt, och begäran görs hos den myndighet som förvarar handlingen. Hur det fungerar i praktiken för ett pressrum beskrivs i guiden om offentlighetsprincipen och myndigheters kommunikation, medan myndighetens allmänna serviceskyldighet regleras i förvaltningslagen.
Meddelarfrihet, anonymitet och efterforskningsförbud
Enligt 1 kap. 7 § står det var och en fritt att lämna uppgifter till en författare, en utgivare, en redaktion eller en nyhetsbyrå i syfte att de ska publiceras (meddelarfrihet). Friheten att skaffa fram uppgifter i samma syfte kallas anskaffarfrihet. För en anställd på en myndighet betyder det att hen i många fall får tipsa en journalist även om uppgiften annars omfattas av sekretess, med de undantag som grundlagen själv anger.
Skyddet förstärks i 3 kap. Den som medverkat i tillkomsten av en tryckt skrift har tystnadsplikt om vem som är meddelare eller författare (3 §). En myndighet får inte efterforska meddelaren (5 §) och får inte ingripa mot någon för att hen använt sin frihet (6 §). För en kommunikationschef är det viktigt att känna till: att fråga runt på arbetsplatsen efter den som läckt till en tidning strider mot grundlagen.
Utgivare, utgivningsbevis och ensamansvar
En periodisk skrift, alltså en tidning eller tidskrift som kommer ut med minst fyra nummer om året, ska enligt 5 kap. 1 § ha en utgivare som utses av ägaren. Utgivaren ska vara en fysisk person med hemvist i Sverige och har rätt att bestämma över allt innehåll. Har en skrift fått utgivningsbevis räknas den som periodisk tills beviset återkallas.
Här finns det så kallade ensamansvaret: för tryckfrihetsbrott i en periodisk skrift svarar i första hand utgivaren, inte skribenten eller källan. Systemet går tillbaka till 1766, då författaren ensam bar ansvaret och boktryckaren bara kunde åtalas om författaren inte gick att namnge.
Tryckfrihetsbrott och tryckfrihetsmål
Vad som är straffbart i tryckt skrift räknas upp uttömmande i 7 kap. Katalogen omfattar bland annat förtal (3 §), förolämpning, olaga hot, uppvigling och hets mot folkgrupp (6 §). Straffet är detsamma som för motsvarande brott enligt vanlig lag, och den som döms kan få böter eller fängelse. En skrift som innefattar tryckfrihetsbrott får konfiskeras, och ett beslut om beslag ska polisen genast verkställa.
Rättegången skiljer sig från andra brottmål:
- Justitiekanslern vakar över tryckfrihetens gränser och är ensam åklagare i tryckfrihetsmål (9 kap. 1–2 §§).
- En jury med nio ledamöter prövar som huvudregel i tingsrätten om brott föreligger. Minst sex måste vara överens för att brottet ska anses styrkt.
- Frikänner juryn den tilltalade står det fast. Domstolen kan alltså inte döma någon som juryn friat.
Gränsen mellan tillåtet och otillåtet citerande är en annan fråga, som hör till upphovsrätten. Den tas upp i guiden om citaträtt och referat.
Från 1766 till i dag: Sverige blev första landet med tryckfrihet i lag
Under frihetstiden, 1719–1772, låg stor makt hos riksdagen och ständerna. Vid riksdagen 1765–1766 arbetade ett utskott, där prästen Anders Chydenius var en av de drivande krafterna, fram en förordning om tryckfrihet. Kung Adolf Fredrik skrev under den 2 december 1766, och titeln löd “Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten”. Förordningen avskaffade den politiska censuren och gav allmänheten rätt att ta del av och trycka myndigheternas beslut, protokoll och utredningar.
Efter Gustav III:s statskupp 1772 inskränktes friheten. År 1809 skrevs tryckfriheten in i regeringsformen, i en mening som troligen formulerades av Carl Gustaf Leopold, och nya tryckfrihetsförordningar kom 1810 och 1812. Den nuvarande grundlagen antogs 1949 och trädde i kraft den 1 januari 1950. År 2023 utsåg Unesco tryckfrihetsförordningen från 1766 till världsminne. Originalen förvaras på Riksarkivet och Kungliga biblioteket.
Som grundlag kan tryckfrihetsförordningen bara ändras av riksdagen genom två likalydande beslut med ett riksdagsval emellan. Därför är det den, och inte någon vanlig lag, som avgör hur långt en myndighets makt över det tryckta ordet sträcker sig.
Vanliga frågor
Vad är tryckfrihetsförordningen?
Tryckfrihetsförordningen (1949:105) är en av Sveriges grundlagar. Den skyddar rätten att ge ut tryckta skrifter utan förhandscensur, reglerar ansvaret för tryckta skrifter och innehåller offentlighetsprincipen, alltså rätten att ta del av allmänna handlingar. Tillsammans med yttrandefrihetsgrundlagen brukar den kallas mediegrundlagarna.
Varför heter en grundlag förordning?
Namnet är historiskt. Den första tryckfrihetsförordningen kom 1766, och beteckningen har följt med genom 1810, 1812 och 1949 års versioner. I dag används ordet förordning annars om regler som regeringen beslutar, men tryckfrihetsförordningen är en grundlag som bara kan ändras av riksdagen.
Vad innebär meddelarfrihet?
Enligt 1 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen står det var och en fritt att lämna uppgifter i vilket ämne som helst till en författare, en utgivare, en redaktion eller en nyhetsbyrå för publicering i en tryckt skrift. Myndigheter får inte efterforska vem som lämnat uppgifterna och får inte ingripa mot den som använt sin frihet.
Vem åtalar för tryckfrihetsbrott?
Justitiekanslern är enligt 9 kap. 2 § ensam åklagare i mål om tryckfrihetsbrott, och ingen annan får inleda förundersökning om ett sådant brott. I tingsrätten prövar som huvudregel en jury med nio ledamöter om brott föreligger.